Stäppvaktel (Coturnix pectoralis)

Välkommen till vårt artikel om stäppvaktel (Coturnix pectoralis), en art av vaktel som lever i Australien.

I den här artikeln kommer vi att ta en närmare titt på stäppvaktelns liv, bland annat vad gäller dess livsmiljö, vad den äter, hur den ser ut och hur häckningen går till.

Stäppvaktel är en av fem olika vaktelarter. De fyra övriga är vanlig vaktel (Cotumix cotumix), japansk vaktel (Coturnix japonica), harlekinvaktel (Coturnix delegorguei) och regnvaktel, även kallad svartbröstad vaktel (Coturnix coromandelica). Det är endast vanlig vaktel som lever vild i Sverige.

Bild av Ron Knight från Seaford, East Sussex, Storbritannien

Systematik

Vissa experter anser att C. pectoralis egentligen är samma art som den numera utdöda C. novaezealandiae, en vaktel som levde i Nya Zeeland, och att de bägge borde sammanföras under ett artnamn, med den australiensiska populationen som en underart: C. novaezealandiae pectoralis. En DNA-analys som gjordes år 2009 stödjer dock uppfattningen att det rör sig om två separata arter. De tros stamma från samma population av vaktel, och att separationen uppstod när Tasmanhavet blev för brett för att vaktlarna skulle fortsätta flyga mellan Australien och Nya Zeeland.

Utbredningsområde och habitat

Stäppvakteln lever i Australien, och precis som den vanliga vakteln håller den sig helst på marken. Den förekommer i alla av landets delstater och territorier utom Tasmanien, där den utrotades i mitten av 1900-talet.

När man ser stäppvaktel är det vanligen bara en individ man får syn på, eller ett par, men de kan också leva i små grupper bestående av uppemot tjugo fåglar. Ju bättre förhållandena är, desto större grupper kan leva tillsammans. I områden där det är ont om resurser tenderar stäppvaktlarna att sprida ut sig mycket.

Den här arten av vaktel återfinns i många olika typer av habitat, allt från mycket torra områden till grönskande gräsmarker uppe i bergen. Den älskar platser där markvegetationen är riktigt tät. Stäppvakteln gillar gräsmarker, inklusive sådana som består av introducerade arter. Jordbruksbygder med odlade fält fungerar också fint. Stäppvaktel gillar däremot inte tät skog eftersom det brukar vara ont om gräs där. Det samma gäller områden där det finns så mycket betande djur – till exempel kaniner och kängurur – att markvegetationen blir låg och uttunnad.

Arten är vanligare i de områden av sydöstra och västra Australien som får mycket regn, men stora skyfall får dem att söka sig till torrare land. Stäppvakteln har utvecklats för att klara av torra förhållanden och behöver inte särskilt mycket vatten per dygn, bland annat eftersom den kan producera mycket koncentrerat kiss och bajs och på så vis minska på vätskeförlusten. Dessutom har den hög tolerans för salt i dricksvattnet. Att stäppvakteln kan producera så koncentrerad urin beror på att den har en ovanligt stor medulla i njuren. Om en stäppvaktel har tillgång till frön och tillräckligt mycket gröna växter kan den överleva utan att dricka vatten, eftersom den absorberar vätska ur växterna. I områden där temperaturerna blir mycket höga har stäppvaktlar setts leta mat under natten istället för på dagtid.

Stäppvakteln är en rörlig art som är mycket kapabel att flytta på sig för att hitta tillräckligt med mat och vatten. Rekordet för längsta uppmätta flytt ligger på 1 142 kilometer.

Vingslag

När en stäppvaktel blir skrämd och flyger upp från marken gör vingarna ett karaktäristiskt surrande ljud.

Utseende

Hanarna blir könsmogna när de är ungefär 18 cm lång, och honor brukar bli något större än så. Hanarna väger kring 100 gram och honorna ungefär 110 gram. Båda könen har ett vingspann på 25-33 cm.

Stäppvakteln har mörkbruna fjädrar och ett gräddvitt band löper längs centrum av varje fjäder. Detta gör att fågeln blir randig.

Att särskilja Coturnix pectoralis från Synocius ypsilophorus

Coturnix pectoralis och Synocius ypsilophorus tillhör båda familjen fasanfåglar och förekommer båda i Australien. Vad gäller S. ypsilophorus så är det underarten S. y. australis som lever i (fuktiga delar av) Australiens fastland.

De båda arterna är lika varandra, och förr ansågs Synocius ypsilophorus tillhöra vaktlarnas släkte. När DNA-studier visade att den genetiskt var närmare släkt med fåglar i släktet Excalfactoria fick den ett eget släkte som gavs namnet Synocius. På svenska har den fortfarande trivialnamnet brun vaktel.

Jämfört med stäppvaktel har brun vaktel en mörkare färg, och de vita markeringar som är så tydliga på ryggen hos stäppvakteln är smalare och mindre iögonfallande på den bruna vakteln. På underkroppen har den bruna vakteln svarta horisontella markeringar, vilket gör att den bruna vakteln ser mörkare ut när man ser den flyga.

Värt att veta är också att vingslagen hos brun vaktel låter mer visslanden än det surrande ljud som stäppvaktelns vingar ger ifrån sig när den flyger.

Läte

Hanen sjunger i gryningen och skymningen för att hävda sitt revir.

Föda

Stäppvakteln äter huvudakligen frön och små ryggradslösa djur. Efter skörden av sädesslag är det vanligt att stäppvakteln går omkring och äter upp insekter och kvarblivna sädeskorn.

Häckning

Ett par kan leva ihop året runt och inte bara under häckningsperioden. Om ett etablerat par av stäppvaktel blir uppskrämda och flyger iväg åt olika håll hittar de varandra igen genom att ropa åt varandra.

Exakt när häckningen sker beror på vilken del av Australien vi tittar på. I torra områden kan häckningarna ske oregelbundet och hänga ihop med tillgång på mat och vatten för avkomman snarare än dagslängd. I Victoria sker häckningen vanligen mellan augusti och december.

En typisk kull består av 7-8 ägg. Det är bara honan som ruvar äggen, och ruvningen tar 18 dagar. Det är tyvärr inte ovanligt att stäppvaktlar lägger sina ägg på fält som snart kommer att skördas, vilket gör att äggen förstörs under skördearbetet.

När äggen har kläckts stannar avkomman hos sina föräldrar, och både honan och hanen hjälper till att skydda ungarna. Efter ungefär sex veckor är ungarna nästa fullvuxna och får inte bo inom föräldrarnas område längre.

Är stäppvakteln utrotningshotad?

IUCN listar stäppvakteln som livskraftig (least concern). Arten förekommer i alla delstater och territorier i Australien, utom på ön Tasmanien.

Både rävar och katter (som kommit till Australien med människan) jagar stäppvaktel, och brukar vara extra framgångsrika när vakteln har sitt bo att sköta.

I delar av Australien är det också lagligt för människor att jaga stäppvaktel. Man får dock inte jaga hur som helst, utan det finns begränsningar, bland annat för att skydda arten under känsliga perioder som häckning och ruggning.